Är medicin lösningen? Och hjärnan spelar mig spratt

Jag är riktigt dålig psykiskt nu.
Jag knaprar Lergigan vid behov varje dag, försöker att bedöva ångesten på så sätt och vis.
Men den hjälper inte alls! De känns inte som de mediciner jag har dagligen hjälper heller.
Jag har ingen hjälp, står ensam.
Känner mig .. fast, som en fånge i mitt egna fängelse.

Och hjärnan spelar mig spratt.

Och jag har varit här förr.
Sova bort stora delar av dagen, ingen lust, inget är roligt, bara titta på klockan ger en tröst:
väntan på att dagen ska ta slut.

Var jag en kommer, ja. Känns det som folk använder ilska till mig.
En jag känner säger att jag tänker så för att jag ska kunna tycka
synd om mig själv.
Ingen idé att säga emot henne, fastän jag vill, hon tror så. Orubbligt.
Är inte min känsla riktig?

Det känns nästan som negativ kritik.
Att jag inte alltid planerar själv och att jag inte följer den nästa dag.
Det är deras röster, personalens, samhället. De låter arga, uttråkade ibland.
Varför är de arga på mig? Varför känns det som de tar avstånd?
Varför?
Med de säger att de inte är arga.
Ibland tror jag dem, ibland inte alls.

Jag har inte skrattat idag.
Finns inget att skratta eller le åt just nu.

Men det kanske blir en bättre dag imorgon.

Annonser

2 reaktioner på ”Är medicin lösningen? Och hjärnan spelar mig spratt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s