Om Aspergers syndrom och social interaktion

Den mest uppenbara svårigheten med att ha Aspergers syndrom är
bristen, problematiken av social interaktion.
Det är väll det man kan säga att de med Asperger är väldigt lika i.
Annars tror många att alla med Aspergers syndrom är helt lika, som att
alla är helt fängslade vid rymden, att alla gör allting i precis samma tid varje dag
och att alla behöver väldigt mycket tydlighet.
Och de pratar då med en som man vore ett helt korkat barn.
Hey!? Vi är fortfarande individer och vi är väldigt olika.

Mina svårigheter med social interaktion:
Jag har svårt med att förstå andra genom att bara se personen, gester, eller höra på när den pratar.
Jag kan inte koppla ihop gester och röst, som gör att det ofta blir missförstånd mellan mig och
andra.
Om jag vill förstå hur personen egentligen känner, så måste jag fråga. Är du ledsen? Eller är du trött?
Är du arg? Eller är du bestämd?
Jag har även att ha förstått att jag har svårt att förstå mina egna känslor.

Att vara i grupper är bland det svåraste, och ju större desto mer jobbigt.
Jag är aldrig och har aldrig varit den som syns i grupper, jag är i bakgrunden, eller
så syns jag inte alls.
Det är högljut i grupper, mer eller mindre. Det höga ljudet gör mig okoncentrerad och gör det svårt
att hänga med i samtalen.
Jag brukar ofta bli utanför i större grupper.

Man skulle kunna säga att jag har en viss brist av empati, det låter nästan elakt.
Jag kan ha svårt att sätta mig in i en annans situation, jag kan uppträda märkligt och då
empatilöst.
Men jag är en kärleksfull person, empatilös är jag inte ofta. Men jag kan inte utesluta att säga
att jag inte är det.
Oftast tänker jag på andra, och sätter andra före en mig själv.

Känslan av att vilja vara som alla andra, som de som inte har Asperger kommer ibland.
Det är en känsla som kan jaga en.
Jag vill vara normal, jag vill inte vara onormal.
Jag är inte normal, varför ska jag vara så onormal?

Men jag vet, om jag ska kunna leva ett fungerande liv, så kan jag inte säga att jag inte
har Aspergers syndrom och att jag är normal.
För då förnekar jag, förnekande leder inte framåt.

Ju äldre jag har blivit har sociala situationer blivit till viss del lättare.
Jag har blivit äldre, umgås med äldre och det sociala umgänget har blivit annorlunda.
På ett bättre sätt och det har blivit lättare.

Ibland blir jag bara så trött, att leva med svårigheterna jag har varje dag och jag utsätts för dem
ofta.
Men det är så det är, även fast jag kan fastna vid tankarna om att jag vill vara ”normal”, så
måste jag acceptera att jag har det så här.
Och göra det bästa av situationerna och lära mig att älska mig själv för den jag är.

Annonser

2 reaktioner på ”Om Aspergers syndrom och social interaktion

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s