Trots allt, kommer jag leva ett funktionshindrat liv

Det känns mycket bättre efter jag har pratat med personalen M.
Jag låg och halvsov efter jag tagit en Sobril, när hon kom in.
Egentligen skulle jag bara berätta den saken jag tänkte på i början, men jag tog även upp
stressen jag kände.
Vi pratade kring det och vi kom tillsammans på lösningar för att jag skulle kunna
klara av de sakerna.
Som att jag inte ska tacka nej till reportage jobb i första hand, eller andra kreativa jobb
om jag får chansen för det.
Som det är min dröm att få jobba kreativt i media.

Jag var nedstämd och ledsen innan hon kom, jag ville så gärna klandra mina diagnoser.
Ledsamheten och insikten över att jag alltid kommer att leva ett funktionshindrat liv.
Aspergers syndrom försvinner inte och jag kände att begränsningar närmade sig.
Och jag var rädd över att det arbete jag fått kanske inte var bra för mig, att det tog
för mycket energi.

Men efter samtalet, när jag fick ett annat perspektiv genom att prata med någon annan, än att
bara lyssna på mina tankar så vände det ändå.
Det känns mycket bättre nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s