Allt raserades, men jag bygger upp ruinen

Morgonen var bara tårar, jag hade redan då tagit två tabletter för att lugna mig.
Jag låg och kände att allt var hopplöst, jag kände ingen energi för att åka hem
nästa vecka, hade ingen energi till något.
Kan man inte avboka livet tänkte jag?

Efter ett möte med psykologen kom personalen P ner som jag hade pratat
med dagarna innan om tvångstankarna.
Han sa att det här absolut inte var meningen skulle hända, att jag inte skulle känna
mig misslyckad, eller vad han menade.
Han kände skuld, men jag sa att det inte var hans fel, det kanske var ett missförstånd.
Vad vet jag?
Tårarna föll hela tiden, jag kände mig svag. Besviken kände jag mig än över ointresset
min kontaktperson visade mig.
Personalen sa att han inte skrev ner vad vi pratade om, utan hade tänkt prata
med kontaktpersonen så fort han fick tid, så allt skulle bli rätt och tydligt.

Det verkar ändå som vi ska börja med det nya steget för att jag ska kunna
släppa tvångstankarna.
Som känns bra.
Än är jag upp och ner i humöret.
Men det känns lite bättre och idag har jag haft mer personal tid, så ångesten har minskat.
Nu hoppas jag att allt löser sig, för jag orkar inte mer av det som har hänt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s