Ett beteende etsar sig fast

Just nu är jag i en period då mina beteenden visar sig starkare. Prestationskrav och nedlåtande tankar om mig själv. Allt vad mitt beteende var förut; att plåga sig själv.
I för sig, kanske inte prestationskraven har den betydelsen, det har snarare göra med min skolgång att göra. Jag vill alltid visa att ”jag fixar detta”. Men istället sågs jag som ointresserad och lat, som mina försök inte lyckades. Hur mycket jag än försökte, så slutade det med utmattning, så jag orkade ändå inget annat en att kladda i mina skolböcker.

Jag har börjat att få prestationskrav på jobbet, som antagligen bara är mina. Jag känner att jag inte gör, eller kan tillräckligt. I onsdags fick den känslan prägel. Då jag inte kunde hjälpa några av de som hade frågor, jag kände mig så fruktansvärt otillräcklig. Jag fick en blick, av en annan. Iskall och stel, och känslan av misslyckande kvävde mig.
Under kvällen, ökades känslan starkt. Jag kan inget tänkte jag. Om jag hade vetat mer så skulle allt varit bra. Om jag skulle veta mer skulle jag vara accepterad. Men just nu känner jag mig mest som en pjäs när jag gör mina uppgifter.
Och jag vet inte om jag har valt rätt, där jag nu jobbar.
Just nu vill jag ingen annat en att gömma mig, inte gå dit mer. Men så svag vill jag inte visa mig vara.

Och de nedlåtande tankarna, har sin kärna från prestationskraven. Jag trycker ner mig själv, av anledningar som kanske inte ens finns. Att det är mitt fel, alltsammans. Att det är därför jag har piercingar som gör folk kan tänka saker … ”Att hon kan jobba här” Men gud, vilken löjlig sak att tänka egentligen. Men det är just den känslan jag har.

Just nu svartmålar jag min omgivning.

Annonser

4 reaktioner på ”Ett beteende etsar sig fast

  1. Hang in there! Du vet innerst inne att det inte är så! Troligtvis ligger du snäppet över alla andra där i intelligens och kunnande men när du möter något du inte kan så blir du frustrerad… Jag känner igen det där så klockrent! Jag fungerar likadant! Minsta lilla tecken på svaghet, otillräcklighet, orkeslöshet hos mig själv och jag piskar mig själv blodig med självförnedrande tankar och övertygar mig själv om att jag är värdelös. Dessvärre har jag fått lära mig den hårda vägen (total utbrändhet om och om igen) att det bara är att gilla läget… Jag kan inte kunna allt, kan inte prestera 500% hela tiden och jag kommer troligtvis aldrig att kunna arbeta 100% igen i hela mitt liv. Jag är alldeles för duktig på att spinna upp i 200% arbetstakt och bränna ut mig så fort tillfälle ges… Arbetstränar just nu 2,5 timme/4dagar i veckan på ett stadsarkiv och har ett hästgöra med att inte försöka få in 5 timmars jobb på 2,5 så fort jag är ensam… Stora jättekramar!!!!

    Gilla

  2. Fan vad jag känner igen mig i vad du beskriver. Jag känner ofta som du, tyvärr. Man får helt enkelt jobba med sina tolkningar av omvärlden, att släppa intryck, hitta gråzoner. Det är svårt och jag själv behöver verkligen jobba med detta.

    KRAM ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s