Barn utan röst – Om att leva med Aspergers syndrom, ADHD och psykisk ohälsa

En frustration med att leva med Aspergers syndrom, ADHD och Emotionellt instabil personlighetstörning är att man inte märks. Sen hela min barndom, önskade att jag kunde synas. Att jag kunde få hjälp. Att jag vore synlig. Men varje gång jag försökte berätta om hur jag kände, hur jag mådde och hur jag ville bli behandlad, blev jag tillrättavisad med orden: ”Det är en fas du går igenom”, eller helt enkelt fick blickar, men inget svar.

Så långt tillbaks jag minns har jag alltid känt mig annorlunda … konstig emellanåt. Jag blev aldrig klok på vad som hände runt omkring mig … Alltid denna dimma. Ansikten som jag aldrig såg skarpt, vägen som jag aldrig hittade. Alltid var det dessa frågetecken. Men ändå, så lyssnade ingen på mig. Speciellt inte skolan, där tog ingen mig på allvar.

I dessa tillfällen önskade jag att jag hade ett fysiskt funktionshinder. Det är hemskt att säga så. Men hur mycket jag än försökte förklara, så blev bara mina röst hesare och hesare. Jag förstod till sist, att det inte fanns någon hjälp för mig. Så jag försökte passa in, men jag kände mig nästan aldrig med. Jag stod utanför, och jag var alltid medveten om det, men inte omgivningen.
Jag var en skugga, men alla vuxna struntade i det. Såg aldrig det. Jag bar tyngder på mina axlar, som ett barn inte bör bära på.
Jag skulle aldrig vilja att någon skulle känna, det som jag själv kände, och som jag känner än.
Det är för stort, för ett enda barns själ. Eller ens någon.

Hur hanterade jag detta, och hur hanterar jag det nu?
Med tiden då kraven ökade i skolan, och samtidigt som jag hade svårt att hänga med i det tempot.
Och ju mer läxor vi fick, och ju mer kraven pressade mig, försökte jag istället att prestera högre. Och än idag är mina krav skyhöga.
Jag minns hur jag var förvirrad över mina känslor, och jag försökte trycka bort dem. Varenda en, som alla böner jag bad om hjälp, inte ens var möjligt. Jag var en som andra.
Ju mer jag tryckte tillbaks mina känslor, ju mindre lyssnade jag på dem.
Med tiden utvecklades en Emotionellt instabil personlighetsstörning inom mig. Jag var sårbar, jag är sårbar.

Men jag var den enda som förstod … Men ett barn utan röst.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s