Mitt nya namn var Grisen – Om att bli utsatt av mobbning. Att vara annorlunda.

Jag tror inte att så många vet att jag har blivit psykisk mobbad under min skoltid, framför allt i lågstadiet. Även fast jag skriver väldigt öppet, och för det mesta är det i person också. Så finns det vissa saker, som jag inte ens själv vet om. Just en sak är den mobbningen som jag utsattes för under lågstadiet.
Så varför berättar jag detta nu? För att jag har blivit påmind, eller snarare förstått hur mycket skada jag har tagit efter det.

Det var under min senaste DBT sektion med P.
Jag ville inte prata sa jag, och hon frågade varför jag inte ville det.
Jag berättade att jag är rädd för att störa, eller att vara i vägen. Som ett problem …

På något vis så kom mobbningen upp.
Som jag har stammat kraftigt så var jag alltid rädd, för att redovisa, eller prata överhuvudtaget. Jag ville alltid fly, eller sjunka under jorden, när jag hörde skratten, eller hur andra pratade tyst och fnissade.
Men det fanns också andra som tog det till en annan nivå.

Mitt nya namn var Grisen, börjar ett kapitel i min självbiografi. Den stammande Grisen fick jag höra, så många gånger tills jag förträngde verkligheten.
För vad skulle jag kunna göra för att få dem att sluta, börja prata, eller snarare stamma? Det skulle bara få dem att skratta ännu mer, säga du, Grisen, en gång till.

Kanske är detta, en anledning varför lyriken, eller målarfärgerna betyder så mycket för mig. Lyriken och konsten, var något som aldrig svek mig. Den fanns alltid där när jag var rädd, eller ledsen. Den dömde mig aldrig. Det blev ett nytt syre, i mitt liv.
P nämnde just det, men hon sa också att prata är ett sätt att uttrycka sig, att få sina tankar hörda, och känslor också.
Men som jag fortfarande är rädd för att prata, och kanske varit det i 8 år, så väljer jag fortfarande att många gånger att inte prata. Men jag har lärt mig att det är en obefogad rädsla. För när jag sitter mitt emot P, så vet mitt förnuft, att hon inte kommer skratta åt mig, eller döma mig.
Men jag kan fortfarande, trots alla år som gått, se mig själv som flickan som står inför klassen. Med en stor oro i magen. Och när jag börjat prata, börjar jag också stamma. Jag kan fortfarande höra skratten, jag kan fortfarande höra mitt andra, förra namn, Grisen.

När jag pratade med P i telefonen, så undrade jag om detta kanske är något som behöver bearbetas, för att min rädsla inte ska stå i vägen, för min rätt att prata. Tycka till.
Men som hon sa under vårat senaste samtal, ”Vanjavit, präglar dig detta ännu? Vanjavit göra det det?”
Och jag svarar med en tunn röst, ”Ja, det gör det.”

Annonser

2 reaktioner på ”Mitt nya namn var Grisen – Om att bli utsatt av mobbning. Att vara annorlunda.

  1. lilla gumman

    men du stammar ju inte ens i dagsläget
    jag har aldrig hört dig stamma någonsin!

    och du vet att jag aldrig skulle skratta åt dig om du stammade, kanske skulle jag säga ordet som du försöker säga men det är en vana hos mej

    brukar få förtydliga vad mamma säger i bland och brukar rätta henne aotumatiskt när hon säger fel
    så om du undrar varför jag rättar dig så kan jag säga att jag gör det inte medvetet

    Gilla

  2. Jo, jag vet ju det också, att jag inte gör det. Men minnet, minnena sitter så djupt inom mig ännu.

    Jag tror jag faktiskt inte har märkt dig göra det någon gång innan, men jag skulle inte ta illa vid mig, så du vet ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s