Det återkommande utanförskapet – Om att leva med Aspergers syndrom

Ibland känns det som om någonting inom mig, dör lite för varje dag. Känslan av att vara ensam ger näring till utanförskapet.
Jag vet att jag har underbara vänner och en familj som förstår mig, stöttar mig och framförallt, accepterar mig för den jag är. Något som jag alltid velat i min barndom, då jag som ung förgäves försökte passa in … Det fungerande ett tag, men jag visste redan då, att jag egentligen aldrig passade in. Ett tomrum i mitt bröst, fanns där varje dag.
Likasom det finns idag.

Trots mina framsteg, och omgivningens ökade förståelse kring min problematik, Aspergers syndrom, så kan jag inte säga att dagarna passerar mig utan smärta, och den tunga känslan av sårbarhet.

I fredags blev jag påmind igen, känslan av utanförskapet, blev ett stygn i själen.
Jag var på jobbet, och brandalarmet hade gått. Såklart var det inte det som skapade känslan. Men medan bibliotekets besökare och mina arbetskollegor stod och väntade utomhus för besked av brandmännen, så kom känslan.
Som vanligt står jag utanför klungorna. Utanför skratten och värmen. Jag funderar på om jag ska säga något, instämma eller skratta med. Men det har aldrig varit någon av mina styrkor. Och medan jag står där, för mig själv och funderar på hur jag ska gå till väga, när jag ska ”hoppa in” i ett samtal, så var det redan försent. Brandmännen hade gett klartecken för att vi kunde gå in, och jag återvände genast till mina arbetsuppgifter.

Jag skämdes nästan, och jag började tänka på vad andra egentligen tycker om mig. Ibland känns det som att jag inte är mer än en resurs. Givetvis är det bra att andra uppskattar min hjälp. Men ibland är det bara det … Men jag vill vara en bra arbetskollega också. Ibland känns det som om man bara hälsar på mig för det är en obligatorisk sak att göra.
Kanske inbillar jag mig detta. Men samtidigt vet jag, att jag alltid har varit speciell, kanske lite för annorlunda för andra.
Till skillnad från förr så lider jag inte av det varje dag. Men när det väl dyker upp, är det svårt att tänka förnuftigt. Jag tror istället att jag befinner mig i min barndomsvärld. Jag kommer nog aldrig riktigt undkomma det.

Annonser

3 reaktioner på ”Det återkommande utanförskapet – Om att leva med Aspergers syndrom

  1. känner igen situationen så väl. har alltid hamnat utanför alla naturliga grupperingar. är ganska säker på att de flesta på mitt arbete tycker att jag gör ett bra jobb, men de ser mig knappast som en bra kollega, hälsar bara för att det förväntas av dem. tänker inte heller längre på det varje dag. men det kommer tillfällen då man känner av det så tydligt och då blir man ledsen. önskar att man vore som dem, att man förstod dem.

    Gilla

  2. En klockren reflektion Anna. Det är verkligen tufft … Men jag är glad att det då också finns andra människor som förstår en. Som har samma problematik. Det väger upp då liksom.
    Kram!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s