Jag låter det passera, det som gör ont

Jag försöker tänka mina känslor som passerande människor, i ett vitt rum. De kommer och går.
Men det är inte alltid jag låter de komma, jag vaktar istället dörrarna och fönsterna. Ibland låter jag inte heller de lämna rummet. Jag stänger dörrarna. 

Men dagarna då jag inte vaktar dörrar och fönster blir fler.
Jag låter det passera, det som gör ont.


Jag har nästan gått i DBT i ett år nu, och jag är glad att jag tog det beslutet. I början såg jag inte förändringen själv. Hur jag har växt, växer som person. Omgivningen kunde se det tidigare. Min familj, boendestödet och flickvännen. Men nu kan även jag se, och känna förändringen.

Jag har noterat flera saker: Jag blir inte längre paralyserad av att åka buss. I början, speciellt under förra juletiden, uppfattade jag som att det var väldigt många på bussen, att det var trångt, varmt och rörigt.
I år har jag inte alls reagerat på det. Det är som vanligt, tycker jag nu. No big deal liksom, haha (trodde aldrig att jag skulle säga det).
Jag använder många DBT-färdigheter, som att fokusera på ett föremål i handen, lyssna på musik, tänka på att slappna av i käkar, axlar och muskler och jag fokuserar på andningen.

Jag har även tyckt att det varit väldigt jobbigt med lov eller uppehåll av alla dess slags. Men nu känner jag mig helt lugn och cool. Visst finns det lite oro, men jag känner ändå att jag har en plan.
Jag drabbades nästan av chock, eller jag blev åtminstone väldigt förvånad, när jag kom på att jag inte har oroat mig särskilt mycket över att jag inte kommer jobba alla dagar nu under två veckor, eller ens gå i DBT, och att det blir förändringar med boendestödet. Sen är jag i överlag mer lycklig nuförtiden, och kär. Som säkert har en hand i spelet.

Ibland drabbas jag ändå av rädsla, som jag inte alls är van i att vara glad, lycklig, känna mig lugn och stabil. Jag är rädd för att förlora det jag funnit. Jag är även van vid att saker förändras, jag flyttar, jag åker hit och dit. Det har varit mitt liv. Men nu när jag landar, så förbereder jag mig ändå undermedvetet på att det kommer ändras igen. Men den här gången tror jag inte det. Jag känner att jag har hittat hem, även på insidan.

Annonser

2 reaktioner på ”Jag låter det passera, det som gör ont

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s