Jag ser faktiskt ljuset!

Jag vet, det var länge sedan jag skrev här. Har inte haft samma fokus på bloggen som jag har haft förut.

Det är många andra saker som är högre prioriterat nu. DBT ja, det är verkligen som att plugga, att gå i skolan. Ja, bortsett från att DBT är allt annat en vad skolan har varit …

Skolan, jag lider fortfarande av den tiden av mitt liv. Som också är den anledningen till att jag har hamnat var jag är idag, och syftet av den resan jag har gjort, och som ännu pågår. Sen finns det ju också andra faktorer, som knappast har gjort saken bättre. Men nu, ja nu har jag börjat landa. Börjat att uppskatta livet som jag faktiskt har.Visst, det är inte det livet jag trodde jag skulle få, och framförallt så hade inte jag någon aning om att jag skulle genomgå så mycket smärta. Alla har en tolerans, frågan är bara när den linjen slutar, för var och en. 
När jag började i gymnasiet korsade jag den gränsen. Där tog mina sista krafter slut. Känslorna började styra mitt liv. Och när jag tänker på skolans korridorer, matsalen där eleverna åt, bara åsynen av att se en skylt av Folkuniversitet logga, får mig att bli fylld av hat, en dolk i hjärtat… och minnen flödar.

Jag minns att jag grät. Och att jag minns att jag en gång bar en kniv i min hand. Övervägde …
Jag gick hem innan skolan var slut. Gjorde ingenting. Försökte anstränga mig en annan dag, men till ingen nytta.  Telefonsamtal, möten. ”Vi gör vårt bästa.” Lögner. Svek. Stirrande blickar. Korridorerna igen. Jag låg i en av sofforna … ingen kunde få mig att vakna från mardrömmen … svarade inte. Slutade tidigt igen. Korridorerna, skolan, ångesten, rädslan, rösterna, befaller. Korridorer, k
orridorer, korridorer. Ångest, ångest, ångest …. Jag kunde inte se en väg ut.

Men det jag har, som jag vet att alla faktiskt inte har. Så är det den hjälpen jag fått, turen och chanserna. Möjligheterna. Min familj har alltid stöttat mig, och min mamma, hon är en superhjälte. Jag har haft turen att komma till träningsboendet i Värmland, som hette Odlargränd, vilket blev vändpunkten i mitt liv. Supporten som jag fått från dem efter flytten har varit fantastiskt bra. Ja, jag har haft ett flow, tur efter en problematiskt uppväxt. Jag trivs där jag bor nu, jag har min katt, lilla Dallas. Jag är galet kär i mina underbara flickvän! Jag går i en DBT-behandling, som hjälper mig enormt, och som ger mig en ljusare framtid.
Ja, jag ser ljuset! Jag ser faktiskt ljuset!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s