Kommer du ihåg mig Hanna? – En novell om min uppväxt

Det finns så mycket som jag saknar, och händelser som jag aldrig önskat skulle ha ägt rum …

Minnen har återvänt. Väcker tankar och starka känsloreaktioner.
Det handlar om vän från förr, skolan och omgivningen.

Jag minns henne som igår. Barndomsvännen från det tidiga lågstadiet, en person med ett ovanligt stort, och varmt hjärta.
När hon dök upp som en tydlig gestalt i min tanke, kunde jag även se mig själv igen, som 6-7 år.
Två år då jag minns mig själv som en genuint nyfiken tjej, beslutsam och målinriktad. Blyg innan man lärde känna mig. Men påhittig och humoristisk.

När jag kom och tänka på Hanna, som hon hette, så blev jag medveten hur rädslan idag hejdar min nyfikenhet.
Hur målinriktan sviktar när jag minns alla gånger då jag blivit tillsagd att jag inte duger, upprepanden av vad jag inte klarar av.
Den psykiska mobbning har satt spår, men bristen på bekräftelse och förståelse, har märkt ut det djupaste såret av dem alla.

Även idag, fast jag läker.
Accepstansen infinner sig av att jag inte kan förändra det som redan har hänt.
Så gör det fortfarande ont att tänka, och minnas.

Som tydligast är, hur stor påverkan min uppväxt har haft.
Det går inte bortse från att om skolåren hade sett annorlunda ut, skulle jag mått bättre då? Hade mina inre demoner blivit färre?

Men en tanke som gjorde att jag för första gången, i hela mitt liv kunde gråta av lycka. Var att Hanna minns mig, tänker på mig. Och som den genuint glada sju åringen, som jag vill hitta tillbaks till igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s