Inuti glaskupolen – Om att leva med Aspergers syndrom

Det är något som har slagit mig, en tanke som har blivit en insikt.
Min medpassagerare genom livet, och ibland en tyngre börda.
Känslan av att vara ensam, och inte höra hemma någonstans. Att se världen genom en ogenomtränglig glaskupol. Där jag kan se andra genom en hinna, och det finns en gemensamhet där, men jag har svårt att själv nå dit.
Min insikt är inte detta, utan att jag många gånger fördubblar effekten av glaskupolen, bara genom att tänka att jag är utanför. Egentligen kanske jag inte alls är utanför, ibland kanske det är mina tankar som gör mig utanför.
För rent förnuftsmässigt sätt, vet jag att jag är blyg och tillbakadragen, men jag blir inte heller illa behandlad. Man hälsar, ler till mig. Kanske är det ett faktum att mina svårigheter med att kallprata gör att jag missar en del av gemensamheten? Och på arbetsplatser, eller min åtminstone, är kallprat vanligt.

Jag känner mig lite förvirrad, som jag idag har blivit erbjuden att komma på jobbets vårfest under kvällstid. Jag är förvirrad som jag tror och tänker jag är utanför. Men detta erbjudande visar ju motsatsen.

Detta är inte första gången jag har alla dessa tankar, det är en del av min vardag i perioder. Jag tror att ensamheten kommer vara en medpassagerare i fortsättningen också. Men jag hoppas att jag att kommer kunna släppa tyglarna, för jag tror att jag många gånger skapar min egna ensamhet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s