När tillfället för att förklara inte finns

Igår kom en okänd person fram till mig, och hade vanliga frågor, sådana man kan kan få när man bär piercingar. Vad är det för material? Kan smyckena rosta? Behöver man ta ut smycket när man äter? Det är frågor jag inte har något emot. Jag svarade, men samtalet tog inte slut där.

Jag började känna mig obekväm när hon undrade varför jag har piercat mig.
Jag delar väldigt sällan mina innersta tankar, funderingar och känslor med någon.
Jag har blivit sårad många gånger, så idag jag väljer själv vilka jag vill prata med.
Mina piercingar har ett syfte och betydelse som jag nästan alltid hållit för mig själv. Så vad ska jag säga?
Jag valde att berätta en bit av sanningen, att det är alltid har varit ett intresse.
Men den okända nöjde sig inte med mitt svar, att det måste vara en annan orsak till att jag gör det.
Jag kände mig arg, varför fråga när man vill bekräfta sin egen åsikt utan att egentligen lyssna? Det var så många antydningar den okända gjorde, även om andra saker. Jag kände mig väldigt sårad.

Det var inte heller lätt att stå upp för sig själv, som personen pratade så mycket att det inte fanns tillfälle att säga något fören jag fick en ny fråga.
Under samtalet kände jag mig stressad som jag hade viktiga saker att göra, det var många distraherade ljud omkring så jag behövde koncentrera så pass, att mina svar blev väldigt entydiga. Tröttheten välde över mig som en våg.

Personen var i sig väldigt trevlig, glad och nyfiken, och ville nog inget illa i grund och botten. Men jag kände mig ändå kränkt, och jag tyckte inte heller att det var okej att ställa så pass privata frågor till någon man aldrig träffat.

Det finns så många myter om det som är annorlunda. Att det är en fas. Om man är psykiskt sjuk kämpar man tills man blir frisk. Man umgås med fel människor, när man egentlingen ligger hemma under täcket och undrar varför man lever. Så mycket oförståelse det finns…

Efter denna händelse och känsloförlopp har jag insett att jag behöver säga ifrån om någon som jag inte känner ute börjar ställa privata frågor, även om jag tycker det är otrevligt att göra så. Och det är svårt att avbryta någon, behöver jag vara tydlig vart mina gränser går.

Det jag är mest ledsen över, var att det aldrig fanns ett tillfälle att förklara hur det egentligen är. Hur ärrat mitt hjärta och själ är.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s