Utdrag från självbiografin

En iskall vinter, ett beständigt mörker. Jag ber dig, värme omfamna mig … om du finns.

Min egen spegling syns i glasrutan, ett trött, blekt och osminkat ansikte. Sjukhusfönstret är stort, men om lamporna inte vore tända, skulle det varit mörkt på avdelningen. Det är grått och disigt utomhus. Ingen sol, inget ljus. Mina andetag är tunga, men djupa och regelbundna.
Jag betraktar mina egen spegelbild, föraktar den jag är. Träden utanför är nakna, och landskapet kalt. Det är vinter, men det ser ut om höst. Omgivningen är livlös, inga bilar eller människor passerar gatan nedanför. Avdelningen är onaturligt tyst. Jag känner mig rastlös, och vill inget hellre en ut. Det kryper i mitt skinn. Tre dygn har passerat sedan jag blev inskriven på vuxenpsykiatrisk slutenvård. Sjuktransporten hade parkerat utanför entrén. När jag klev ut från bilen, såg jag på byggnaden som stod framför mig med en uppgiven blick. Tänker att jag har varit här alltför många gånger. Jag känner ett hat för avdelningen. Den torra och kvava luften. De hårda, obekväma sängarna, med de alltför välbekanta sträva lakanen. Jag kan fortfarande förnimma kylan som trängde sig under huden om natten.
Det enda som gav mig tröst var att läsa diktboken av min favorit författarinna, och musiken som jag fick tillåtelse att lyssna på i dagrummet.
Dagarna gick långsamt, en timme kunde kännas som ett helt dygn. Den vegetariska sjukhusmaten innehöll nästan bara potatis och överkokta grönsaker. Jag lämnade kvar det mesta på tallriken. En känsla hade börjat uppstå inom mig, när jag under nyårsafton satt på en avdelningens köksstolar, och tittade ut genom fönstret. Frustration över hur mitt liv ser ut. Mina armar har fått en egen vit ton, utav ärren som täcker huden. Den salta, metalliska doften från blodet ger mig kväljningar. Mitt missbruk av tabletter och den oro jag utsätter min familj för, ger mig överväldigande skamkänslor. När jag reste mig upp från den hårda stolen och gick mot mitt rum, tänkte jag på hur mycket jag avskyr av att vara här. Passera de vita väggarna, och sova i det kalla rummet. Personalen som föredrar att prata med varandra i fikarummet, istället för att ägna tid åt patienterna. Den oändliga tröttheten på att titta ut genom sjukhusfönster. Vetskapen om hur världen utanför rör sig. Medan jag är inlåst, och förlorar tid av i mitt liv. Tid som går upp i rök, för ingeting. Ingenting jag vill ha i mitt liv.
Jag vill känna mig levande, andas med lätta och befriande andetag. Le med hela mitt hjärta. Kasta iväg det falska och påtvingade leendet. Jag vill se världen med nya ögon, betrakta världen utomhus, och inte bakom fönster. Jag vill ligga på grönt gräs, och titta upp mot den ljusa skyn. Känna den friska doften av sval luft. Jag vill tro, och drömma. Se mitt liv ur andra vinklar. Ge mig själv en chans, till att vända riktning. Göra mig själv beredd, och redo. Till att leva ett liv, som jag själv vill leva.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s