Utdrag från självbiografin

Det var en kylig vårmorgon med fuktigt gräs, och disig luft. Knoppar har börjat växa ut på de annars kala trädgrenarna. Det hörs ett svagt klick när kameran tar ett foto av en gren, med det dimmiga landskapet som bakgrund. På avstånd hörs fotsteg, ljudliga kliv över det fuktiga gräset. Mitt finger släpper avtryckaren, och det blir tyst igen. Jag ser mig omkring, letar efter ett nytt motiv. Med granskande ögon inspekterar jag detalj efter detalj. Scen efter scen. Sara från Fransblom väntar tålmodigt avsides. Solen börjar träda fram över horisonten. Med stela fingrar och frusna händer trycker jag på avtryckaren ännu en gång. Bilden är vacker, skör och drömsk. Jag fryser enda in i märgen. Min gröna stickade tröja ger ingen värme, men jag fortsätter att knäppa bild efter bild. Mina kängor är våta på utsidan, och jeansen har blivit blöta vid vristerna. När jag andas ut bildas ett moln av ånga. Ögonen sluts och öppnas. Varje gång betraktar jag omgivningen med ett annat seende. Upptäcker nya objekt. Perspektivet skiftar efter varje stillbild som är tagen. Med långsamma steg går jag mot Sara, men stannar. En fågel kvittrar på långt avstånd, annars är det helt tyst. Dimman har börjat lätta när verkligheten sköljer över mig igen. Det som inte går att fly ifrån. Mina läppar försöker forma ord. Mina händer försöker nå formbar materia. Koncentrerar mig på kameran i handen. Men jag har kastats tillbaks i den dunkla tunneln, där den svaga och minimala ljuskällan bara syns om man kisar med ögonen… Plötsligt kommer medvetenheten om att jag står alldeles stilla med kameran i handen. Mina armar vilar längst med sidan, på den daggiga gräsmattan. Saras siluett är synlig längre bort, och minnet om att jag var på väg till henne återvänder. Mina ben och armar känns märkligt tunga, som stora tegelstenar. Men den genomträngande kylan gör så att jag med viljekraft fortsätter bort, närmar mig Sara. Mina tankar är samtidigt röriga, som fragment från flera sönderrivna foton. Jag får en känsla av min kropp är separerad från omgivningen. Att min kropp är ditplacerad i en värld där jag aldrig hört hemma. Avståndet till Sara känns som en evighet. Konstgjorda rörelser i slow motion. Min blick är riktad framåt, men utan att längre se. Rösten låter mekanisk när jag berättar att jag är klar med fotografering. Sara tittar undrande på mig och frågar ”Är du okej Vanjavit?” jag betraktar Saras brunögda blick, som utstrålar värme. Men det finns även något oroligt över den. Jag vänder bort mitt huvud, tittar på den uppgående solen utan svara. Vi börjar gå mot bilen som står parkerad längst med vägkanten. När vi nästan är framme saktar jag ner på stegen, tittar sedan upp och säger ”Jag vet inte…” med en trött och skygg röst.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s