Jag är stark

Jag har, och ser mig själv ofta som en svag människa, som missat det mesta av högstadiet, som inte tagit studenten, och som inte ens har ett godkänt i grund matematiken. Som bryter ihop för ingenting, storgråter för att någon har tagit bort min kommentar i ett inlägg på Facebook.
Det krävs aldrig mycket för att allt ska gå i spillror, att min själ ska skrika och vråla. Att mitt inre jämrar sig.

Men något som får mig att tänka annorlunda, är tanken av att många andra inte gått, eller går igenom vad jag gjort, och fortfarande gör. Att återhämta sig från humörsvängningarna kräver inte bara energi, utan också disciplin, tålamod och envishet. Det räcker inte med att torka tårarna och sträcka stolt på axlarna. Ibland tar det flera dagar, veckor för mig att återfå min mentala balans. Det finns ingen skönhet i det, då jag ligger begravd i soffan och luktar svett, struntar i att äta och inte snyter mig efter allt hulkande.
Det är inte alltid mina färdigheter inom DBT hjälper, min självkännedom eller erfarenheter räcker. Eftersom känslan alltid känns lika ny, lika kraftigt stark. Ibland har sluten psykiatrisk vård varit det enda alternativet.

Något jag har lärt mig och som sitter hårt i ryggmärgen, är att aldrig döma andra. Men vad är jag då för hycklare, när jag var och varannan dag dömer mig själv. Men ingen förutom jag vet hur den ensamhet jag bär känns, alla minnen från skolan. Min oro för framtiden, den press jag känner. Istället för att värdera mig själv borde  jag säga till mig själv, att jag är starkare än det hårdaste virke som existerar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s