Min hypnotisör

För att göra en lång och märklig historia kort, eller kortare åtminstone, kommer jag främst fokusera på själva hypnosen. En hint är att det hände, mot all förmodan på en tatuering och piercing studio.

Hur skulle jag beskriva att befinna sig i hypnos? Tyngdlös, svävande? Det är svårt att sätta ord på det.

Jag kände mig fri. Det fanns ingen stress, ingen oro eller ångest. Jag hade minst fyra personer omkring mig som pratade högljutt. Men jag hörde ingenting. Bara förnimmande mig svaga röster på avstånd.
Jag var djupt avslappnad, och jag kände ingen smärta. Vilket var lustigt eftersom jag precis gjort två hål i vardera öra. Men samtidigt, medan jag befann mig i trance, var jag medveten om vart jag var, britsen jag satt på.
Min kropps ställning, och hur min kropp kändes. Mina sinnen blev skärpta, samtidigt som de var diffusa. Det var väldigt behagligt. Efteråt log jag, ett helt bekymmersfritt leende. Jag tror att jag aldrig gjort det i hela mitt liv.

Under denna höst och vinter som varit, har jag mått väldigt dåligt. En trötthet, både fysisk och psykisk. Jag har tappat fokus, och drivkraften har varit låg. Varför fortsätta att andas, när allting som jag vill och önskar, verkar vara så långt bort? Apatin jag upplevt under flera månaders tid är väldigt olikt mig.
Jag brukar vanligtvis vara en driven människa, med specifika mål framför mig, som jag för det mesta lyckas uppfylla. Men under en lång tid har jag inte haft den viljekraften. Och jag har saknat den.

En vändpunkt kan komma när man minst anar det. I detta fall när en piercare började knacka på mitt bröst, gjorde upprepande strykningar över mina armar och ansiktet. Jag vet att jag kunde ha sagt nej, sluta.
Men det var avslappnade, och alla spänningar släppte sakta i min kropp.
Den här piercaren var mycket speciell, med oanade talanger. Han berättade att hans andra jobb, det ”riktiga” var regressionsterapi och hypnos inom terapeutiskt syfte.
Ja, han var ett proffs. Både med nålar, och förmågan att känna av människor. Kanske han såg att jag behövde detta, när mina händer skakade, när han såg min spända och hopsjunkna kropp.

Tro det eller ej, men detta är en av mina bästa upplevelser i mitt liv. Och jag gråter när jag skriver detta, men av tacksamhet, inte sorg. För att han påminde mig om vad som är viktigt i mitt liv, att ensamhet inte alltid innebär sorg och smärta. Att ensamhet kan vara att läsa en bra bok för sig själv.

Så tack till min anonyma piercare, för du påminde mig om att vara här och nu, är bland det bästa som finns. Jag ska lära mig mer om hypnos, har jag bestämt mig för.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s