Distraherande tillvaro

Något jag har haft svårt med de senaste veckorna, förmodligen längre tid än så, är min koncentrationsförmåga, jag blir distraherad av minsta lilla. Vanligtvis brukar höga, eller irriterande ljud (när något skrapar eller andra små ljud i en annars tyst omgivningen). Men nu blir jag distraherad av fläkten hemma (som jag annars upplever som lugnande och en del av miljön). Jag blir tillochmed distraherad av mina andetag! Jag gjorde en övning i medveten närvaro och jag uppfattade först inte att ljudet som störde mig var mina andetag. När jag duschade senast glömde jag använda tvål, men jag kom ju iallafall ihåg att duscha, det är åtminstone bättre än ingenting.

Jag vet inte vad det beror på, min koncentrationsförmåga brukar aldrig vara såhär låg. Tack och lov så räddar mina hörlurar, musiken och ljudböckerna mig. Den ända gången jag blir helt fokuserad är när jag lyssnar på något i mina hörlurar, med hög volym så inget annars hörs. Jag upplever distraktionerna väldigt störande, speciellt när jag försöker vara kreativ. Det är väldigt svårt att spela gitarr när man spelar fel och plötsligt tappar tråden och tänker på allt annat än gitarren. Jag anar att det är mitt sprängfyllda huvud och sommaren och hösten planer, och oron inför framtiden som spelar stor roll i den distraherade tillvaro jag nu befinner mig.

Annonser

Är jag tillräcklig som jag är? – Att leva med Aspergers syndrom och psykisk ohälsa

Något som har tyngt mig den senaste tiden är känslan av att mina funktionsnedsättningar bara är en nackdel, och inte alls en fördel.
Jag vet att jag förmodligen aldrig skulle ha fått mitt jobb om det inte vore för att jag är väldigt noggrann och hängiven mina uppgifter. Jag kanske inte heller skulle ha gett ut min bok om det inte vore för min förmåga att kunna uttrycka mig, när väl inspirationen finns. Jag kanske inte heller skulle ha kunnat koda hemsidor, lärt mig spela gitarr, sjunga och måla helt på egen hand om det inte vore på grund av min Asperger. Trots det så känner jag att min funktionsnedsättning är mer som ett hinder än en fördel just nu. Jag är så trött över att förklara för försäkringskassan och andra myndigheter varför jag inte kan arbeta mer än vad jag gör.

Trots att jag också möts av förståelse, speciellt från min familj, vänner, men också mer och mer från mina arbetskollegor, så känns oförståelsen mer, speciellt om jag redan befinner mig i en svacka.

Jag har kommit allt närmare en insikt, att jag förmodligen aldrig ens kommer kunna ha ett halvtids jobb. Det gör mig ledsen, eftersom jag önskar att kan hade mer kraft. Att jag kunde jobba heltid, att få vara en del av samhällets struktur. Men jag vet att jag inte kan det, åtminstone nu.

Min läkare frågade mig vad som skulle hända om jag började arbeta mer.
Det var en relevant fråga eftersom jag behövde ett läkarintyg till försäkringskassan. Men jag kan inte rå för att jag tar det personligt. Att jag ännu en gång behöver förklara för andra, och själv bli påmind om min otillräcklighet. För det känner jag, att jag är otillräcklig. Inte nog bra som jag är.

En intensiv, men positiv dag ändå 

Många gånger har jag berättat öppet om mina svårigheter med förändringar och rubbade rutiner. Hur mycket energi det kan ta. Men idag har inte bara mina vanliga rutiner varit annorlunda. Jag har också deltagit i APT på jobbet för första gången, vilket är ett stort steg för mig. Det var så mycket intryck, samtidigt som jag försökte hålla fokus på det som sades.

Det fanns även sociala intryck. Mycket att hålla koll på eftersom det sociala inte går på automatik för mig. Jag behöver nästan hela tiden tänka på hur jag ska betee mig, vart jag ska gå, hur jag ska göra det, vad jag ska säga och när.

Det positiva med det hela var att jag kände mig delaktig som jag inte riktigt gjort innan.

Utöver detta så har jag också handlat, haft boendestöd och promenerat. Inte konstigt att jag känner mig så trött…
Ikväll unnar jag mig därför att se på The Dark Night Rises.

Jag är tacksam, och faktiskt lite glad

En känsla som jag nästan alltid bär med mig, och som jag skriver om på bloggen emellanåt, i olika uttryck och varianter, är ensamhet. I hela mitt liv har jag nästan känt det. Ibland som en diffus känsla, ibland som en sanning. En verklighet, mitt liv. Ibland vet jag inte varför jag känner det, känslan bara finns där. Men om man ska se på det logisk, är det inte så konstigt att jag känner mig ledsen och nedstämd ofta. Eftersom jag ofta behöver koncentrera mig i sociala sammanhang, tänka på hur jag bör reagera eller vad jag ska säga. Tar det mycket energi att umgås, ibland bara med att prata med andra. Jag känner mig ofta så pass trött och stressad att jag inte orkar ta del av samtalen, skratten. Fraserna som man utbyter. Hur vi validerar varandra. Jag känner mig istället som en slags pjäs i ett konstlat spel som pågått i timmar. Och om man ser det ur en annan logisk vinkel, hur skulle du själv känna om du blivit utstött som barn, men kanske även i ditt vuxna liv? Hur skulle du må av att mötas av oförståelse, när du egentligen vill bli förstådd och accepterad?

Den senaste veckan har jag skrivit en tacksamhet lista varje kväll, för att påminna mig själv om saker jag inte alltid tänker på under dagarna. Och nu till rubriken för detta inlägg.

Igår kväll skrev jag: Jag är tacksam över att jag inte har känt mig så ensam idag, och att jag har känt mig nöjd.

Jag vet inte varför, men jag är glad för att känslan finns där.

Det själsliga – Om att leva med Aspergers syndrom

Många gånger när jag skriver om Aspergers syndrom på min blogg är det ofta med visshet i texten, kunskap och erfarenheter. Men jag tror aldrig jag riktigt har beskrivit hur jag verkligen känner att det är att leva med diagnosen. Hur jag upplever det på den allra själsliga planen.
På kvällarna gråter jag, många gånger.
Önskar att de smärtsamma minnen jag äger inte var mina. Min barndom sårar mig djupt, likasom mina tonår. Smärtan som jag levde med då är fortfarande närvarande inom mig, och kommer alltid att finnas där, eftersom det som har hänt har hänt. Inget kan förändra det.
Jag önskar mig så fåniga saker som att köpa en klänning till en studentbal, eller att kunna prata med andra personer utan att behöva tänka på vad jag ska säga hela tiden. Men jag tog aldrig studenten, och jag har svårt att vara i sociala situationer.
Om jag fick byta mitt liv med en främlings, skulle min första impuls vara att säga ja. Men mitt liv gavs till mig, med de diagnoser jag har. Inget kan förändra det. Mitt syfte är kanske inte att vara populär, ha ett heltidsjobb eller en egen familj. Mitt syfte är kanske att berätta en annorlunda historia för omvärlden. Jag sörjer det liv jag inte har, men jag skulle aldrig vilja byta det mot någon annans, för vem vore jag egentligen då? För jag är den jag är, även fast jag inte alltid trivs med det eller är stolt för den jag är. Det kommer aldrig vara lätt att leva med Aspergers syndrom. Men jag har en stark vilja till att utvecklas och lära, även fast jag inte alltid ser det eller kan känna den viljan. Så är den gömd där någonstans inom mig.

När jag köper kläder – Om att leva med Aspergers syndrom

Många med Aspergers syndrom har svårt för känselintryck, de kan skilja sig i olika grad och sätt. Vissa har inte något problem med det alls, som sagt. Det är väldigt individuellt. I detta inlägg kommer jag beskriva hur det ibland blir för mig när jag ska handla nya kläder.

Till en början kan jag berätta att jag sällan uppskattar att gå i affärer eller shoppa på stan, som att alla intryck gör mig utmattad. Jag brukar ofta dra på det tills jag har en längre lista, så jag slipper att gå på stan så ofta.
Det som är mest problematisk att inhandla är kläder av alla dess slag. Två undantag är skor och mössor, men jag anser att det är mer av en accessoarer en klädesplagg.
Något som ni kanske inte vet om mig är att jag är väldigt kräsen hur kläder känns,  hur de ser ut är inte lika viktigt för mig (men det behöver naturligtvis vara acceptabelt).
Jag har väldigt svårt för material som är silkiga eller lena, jag har även svårt för spets. Vilket skapar ett stort problem när jag köper underkläder, då nästan allt är lent, och har just spets. Hela tiden så tänker jag då ,”varför kan de inte bara göra det enkelt för sig?”
Det brukar ta lång tid för mig att hitta en behå som är i bomull och utan push-up. Jag har även svårt när kläder har dekorativa sömmar eller för djup urringning (speciellt v-ringning.) Jag gillar inte heller när kläder är för tajta, jag vill gärna har tröjor i loose fit.
Så om man räknar ihop alla dessa delar, kan nog kvinnor förstå vilket problem jag stöter på när jag handlar kläder. Då alla dessa saker jag inte gillar med kläder ofta förekommer i modebutiker.

Jag vill helt enkelt ha det simpelt. Klädmodeller utan krusiduller och onödiga detaljer. Men samtidigt så är det inte omöjligt för mig att hitta kläder, det tar bara lite längre tid  och kräver mer tålamod. Och det är väl ändå bra att det finns ett brett urval så att alla hittar något de trivs i!