Tacksamhet

Jag hos min fästmös föräldrar, och kelar där med en av mina favorit katter, Tuffsan heter hon. Jag är fortfarande ovan över hur ”vuxen” jag ser ut.

Många år har gått sedan jag hade knall rosa hår, många år har gått sedan jag bodde på träningsboendet Odlargränd, där jag mådde som sämst, men där jag också mått som bäst. Närmare 7 år har gått sedan dess. 7 år med många fler erfarenheter och lyckliga minnen. Men många tårar har jag också fällt.
Jag har utmanat mig själv, bland annat har jag frilansat som föreläsare och skrivit min debut som heter Min spegelbild. En självbiografi där den röda tråden är just Odlargränd. Jag är så otroligt tacksam för att jag lärt känna så många fantastiska människor genom alla dessa år. Speciellt den personal som alltid ställde upp på Odlargränd. Tack och åter igen tack! Vad vore jag varit utan er…

För lite mer än 9 månader fann jag min andra hälft, den människa jag vill leva med åren ut. Vill leva med av resten av mitt liv. Snart ska vi bli sambos.
Jag trodde aldrig att denna dag skulle komma, då jag känner mig så lycklig, trots mina ständiga och jobbiga dippar. Tack för att du finns min älskade, och lyfter upp mig när det känns som all kraft rinner ur mig. Tack älskling för att du finns i mitt liv.

Annonser

Då tiden står still – Om att leva med psykisk ohälsa

När jag var fjorton år minns jag hur jag satt på en stol och tittade ut genom fönstret, väntade på att posten skulle komma. Den enda gången jag gick ut var för att posta brev till mina brevvänner. Jag hade förlorat mina vänner från skolan, jag var varken glad eller ledsen. Bara den där tomma känslan i bröstet, var det som återstod.

När jag var sjutton år var mina armar ärriga och ilsket röda av nya sår. Jag minns hur jag gungade fram och tillbaka på en stol. Jag var inte kontaktbar, jag grät bara tyst. Medan ångesten klöste i mig inombords. Det var en fruktansvärd känsla, och jag var rädd, så rädd.

När jag var tjugo år hade nästan alla sår läkt. Men jag var inte hel. Jag hade bott på ett träningsboendet i tre år, och jag skulle flytta därifrån. Jag minns hur dåligt jag mådde när jag bodde där. Jag minns hur jag låg på en brygga, försökte låtsats att jag inte fanns. För då fanns inte de bedövande känslorna inombords längre. Eller det var det jag försökte intala mig själv. Jag vet inte hur länge det dröjde fören personalen kom och hämtade mig. Det kändes som flera alldeles kolsvarta nätter. Om dagarna letade jag efter glasbitar på asfalten.

Men tack vare personalen på träningsboendet slutade jag till slut att leta efter glasbitar, och tomheten, ångesten i mitt bröst fylldes sakta av positiva känslor, istället för ett kompakt mörker.

Även fast jag mår bättre, så finns det fortfarande dagar då jag stirrar stint framför mig. Då jag helst av allt vill försvinna. Jag har skrivit en bok om detta, en ärlig och ytterst uppriktig självbiografi. För att bland annat berätta om att psykisk ohälsa är oerhört jobbigt att leva med. Men att saker och ting också kan förändras till det bättre.

En avlägsen plats

Vart befinner jag mig nu? Vem är jag? Vad vill jag?
Det känns som om jag befinner mig på en väldigt avlägsen plats.
Vilket jag på ett sätt och vis också gör.

I måndags åkte jag med flyg till norrland, och igår var jag
på min farmors begravning. En tung stund, en tung stund
fortfarande. Det var högtidligt, och kändes fint. Men
det var svårt att ta farväl, allt blev klart. Att hon har gått vidare,
att en del av min barndom är försvunnen. Åtminstone den fysiska delen.
Hon lever kvar inom mig, samtidigt som det känns som om jag har
förlorat en del av mig själv. Jag kände igen mig en del, har egenskaper
och personlighetsdrag som min farmor själv hade. Den spralliga sidan, den omtänksamma,  men även den känslosamma person hon var.

Jag la en ros på hennes grav, och jag rörde vid kistan och sa ett sista hejdå.
Men sorgen är fortfarande stor.

Ikväll kommer jag åka från norrland tillbaka hem. Det har varit en lång och slitsam resa. Men jag ångrar den inte.

DBT avslut och om min självbiografi

Det är min avslutning i DBT-gruppen idag. Tiden har gått så fort… Fast det känns skönt att äntligen sluta, jag har känt mig redo för det ett tag nu.
Det känns lite overkligt, och det kommer säkert kännas tomt ett tag framöver. Men det kommer bli skönt att fokusera på andra mål.

Jag har börjat komma igång på riktigt med min självbiografi. Och jag har bestämt mig för att ge ut den sedan. Jag har kvar vissa delar från mitt gamla material, men hela upplägget är annorlunda. Och jag skriver väldigt ärligt och sant mot mig själv. Det kommer inte bli någon lätt läsning, som min barndom knappast varit vacker. Men det kommer även finnas mycket hopp, kunskap och reflektioner i boken.

Kommer du ihåg mig Hanna? – En novell om min uppväxt

Det finns så mycket som jag saknar, och händelser som jag aldrig önskat skulle ha ägt rum …

Minnen har återvänt. Väcker tankar och starka känsloreaktioner.
Det handlar om vän från förr, skolan och omgivningen.

Jag minns henne som igår. Barndomsvännen från det tidiga lågstadiet, en person med ett ovanligt stort, och varmt hjärta.
När hon dök upp som en tydlig gestalt i min tanke, kunde jag även se mig själv igen, som 6-7 år.
Två år då jag minns mig själv som en genuint nyfiken tjej, beslutsam och målinriktad. Blyg innan man lärde känna mig. Men påhittig och humoristisk.

När jag kom och tänka på Hanna, som hon hette, så blev jag medveten hur rädslan idag hejdar min nyfikenhet.
Hur målinriktan sviktar när jag minns alla gånger då jag blivit tillsagd att jag inte duger, upprepanden av vad jag inte klarar av.
Den psykiska mobbning har satt spår, men bristen på bekräftelse och förståelse, har märkt ut det djupaste såret av dem alla.

Även idag, fast jag läker.
Accepstansen infinner sig av att jag inte kan förändra det som redan har hänt.
Så gör det fortfarande ont att tänka, och minnas.

Som tydligast är, hur stor påverkan min uppväxt har haft.
Det går inte bortse från att om skolåren hade sett annorlunda ut, skulle jag mått bättre då? Hade mina inre demoner blivit färre?

Men en tanke som gjorde att jag för första gången, i hela mitt liv kunde gråta av lycka. Var att Hanna minns mig, tänker på mig. Och som den genuint glada sju åringen, som jag vill hitta tillbaks till igen.