Föreläsning i april under Världsautismdagen!

Den 4 april föreläser i Linköping under Världsautismdagen!
Där jag berättar om hur mitt liv med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och psykiskt ohälsa ser ut.
Jag talar om ensamhet, sorg och smärta, men jag lyfter samtidigt styrkan och hoppet om en ljus framtid.

För att läsa mer om föreläsningen och fortsatt information klicka HÄR!

Annonser

Det är inte lätt att vara en känslomänniska

  ”The Agonist – Once Only Imagined”

Att slitas mellan glädje, sorg, ilska, skam, äckel och rent självhat. Att vara beskrivande i dessa stunder, då sorgen trycker ner dig i soffan, ilskan som
skriker inuti ditt bröst, skammen som sköljer över dig när du ser på din ofullständiga och äckliga kropp. Är överväldigande.

Att hålla isär fakta och känsla är svårt. Känslorna är så intensiva att de faktiskt känns som den bästa informationskällan. Känslorna vill säga dig något. Men att låta känslorna styra iväg, och själv följa efter blint är sällan klokt. Det är ännu svårare att inte handla destruktivt på känslan.

Men det har hänt igen, att jag kastas in i den vildsinta vågen. Utan tillgång till visshet valde jag mellan pest och kolera, skada mig själv eller sluta med de två mediciner jag har två biverkningar av. Det är jobbigt att leva med ökad aptit, att aldrig känna sig mätt, och gå upp i vikt även fast man motionerar och äter hälsosamt.

Men att sluta abrupt med medicin man ätit under flera års tid och med hög dos är absolut inte klokt. Speciellt inte utan läkares tillstånd. Jag trodde mitt i känslokarusellen att jag var beredd att ta konsekvenserna, men efter cirka tre dagar upplever jag redan utsättningssymptom som bara blir värre, bland annat sömnlöshet och feberliknande känslor. Alla vet nog hur jävligt det känns att ha feber.

Efter jag tog kontakt med psykiatrin kom jag till insikt hur galet jag tänkt, eller för vara mer beskrivande. Känslostyrt. Men jag har lärt mig något utav detta. Jag kommer aldrig av eget bevåg sluta med medicin på detta sätt igen. Jag trodde att allting skulle fungera som vanligt ni vet, gå till jobbet på morgonen, träna på eftermiddagen. Men att träna idag är omöjligt då musklerna i kroppen har börjar att bli svaga. Jag är ens förvånad att jag tog mig till datorn där jag nu sitter. Jag hoppas att utsättningssymptomen kommer att lägga sig innan föreläsningen april och maj (just det, det har jag inte nämnt, mer information kommer senare).
Livet är fullt av lärdomar, ibland mer ”feberliknande” sådana.

Känslomässig sårbarhet

Mitt liv är väldigt kaotiskt just nu, allting är suddigt, allting är väldigt svårt. Att känna det jag känner.

Det är svårt att förklara, det som sker. Allting blir bara ord som inte beskriver det jag vill.

Jag försöker intala mig själv att allting kommer lösa sig, om jag övertalar mig själv tillräckligt nog så kanske det gör det.

Jag vill berätta om allting som inte fungerar, ge tydliga svar så jag kan få hjälp. Men ibland går det inte.

Att bestämma vad man ska lägga sitt fokus på

Mitt humör har under de senaste dagarna skiftat ganska kraftigt. Från att känna mig lugn, kan jag i ena stunden vara ledsen eller rädd, som i samma ögonblick växlas till ilska eller ren och skär vrede. Det har delvis varit yttre omständigheter som orsakat detta, men som jag inte vill ta upp här på bloggen. Inte ens i ett lösenordsskyddat inlägg. Vissa saker är bättre att hålla för sig själv.

Jag har lyckats reglera mina känslor, så jag inte fastnar i en känslokarusell. Men det är ändå energikrävande att det kan svänga så fort.
Nu i eftermiddag ska jag i alla fall träffa min älskade syster F. Det känns skönt att lägga fokus på något en tankarna i mitt huvud.

Att hålla sig på linan – Om att leva med Aspergers syndrom, ADHD och psykisk ohälsa

Något som jag har svårt med är att veta när jag behöver ta pauser, eller ändra mina rutiner för att åter samla energi. För alla behöver mer eller mindre återhämta sig. När jag nått vuxenålder har jag hittat mina rutiner, men jag har svårt att ändra om mitt schema, ibland tänker jag inte ens på det. Utan kör bara på utan att reflektera över den trötthet som jag känner. Förmodligen hänger detta ihop med alla mina tre diagnoser, Aspergers syndrom, ADHD och Emotionellt instabil personlighetsstörning.

Idag har jag ändå lyckats att stanna upp innan all energi runnit ut. Och har börjat prioritera därefter. Det är svårt, för jag känner det där ”borde” som ett ringande i öronen. Jag ”borde” klara av att träna idag, och jag ”borde” orka med att både handla, bada Dallas och laga storkok imorgon. Vilket jag idag som tur är inser kommer bli för mycket. Hela min vardag är ofta en snäv balansgång, och bara det i sig är energikrävande. Med lite omplanering hoppas jag att jag kommer hålla mig kvar på linan, med energi över till att skriva också.

balancing_rocks_full (1)

Artikel om Borderline/Emotionellt instabil personlighetsstörning

Jag har nyligen upptäckt en artikel om Borderline, även kallat Emotionellt instabil personlighetsstörning. Ni kan läsa artikeln här: 5 anledningar att prata om den dödliga diagnosen Borderline. Vilket förklarar på ett kortfattat, men tydligt sätt vad det kan innebära att leva med diagnosen, blandat med kort fakta om Borderline.

IMG_6053art

Som Petrovic säger i reportaget: ”Även om allt är bra har man svårt att reglera känslor.” Är mycket riktigt. Trots att jag har haft turen att få gå i Dialektiskt beteendeterapi, förkortas som DBT. En terapiform som är särskilt hjälpsam hos personer med Emotionellt instabil personlighetsstörning.
Är jag medveten om att jag kanske aldrig kommer bli helt fri från problematiken, som det till viss del är genetiskt. Skillnaden är nu att jag lärt mig att ta avstånd från gamla beteenden, och istället använder mig av DBT-färdigheter.

20110622-IMG_1254

Jag tror ju fler patienter som får möjlighet att gå i DBT, kommer göra stor skillnad för individernas liv och framtid. Nackdelen är kötiden, jag fick själv vänta i ungefär 6 månader innan jag kunde börja. Jag tycker att fler DBT-team behövs, det kan förändra framtiden för många som kämpar genom att överleva dag för dag.

När det självklara inte är självklart – Om att leva med Aspergers syndrom

Idag har jag ett färskt exempel på hur det kan vara att leva med Aspergers syndrom, och till viss del Emotionellt instabil personlighetstörning. Här kommer exemplet:

Förra veckan var jag sjuk under den dagen jag skulle ha DBT.
Jag tog kontakt med terapeuten och bad om att få veta vad hemläxan var, och även vad som gåtts igenom.
Jag fick informationen om vilka sidor som jag skulle läsa igenom, och en bilaga med hemuppgiften.
Under veckan har jag gjort hemuppgiften och läst igenom alla sidorna.
Men idag blev det tydligt att jag missat något.
När hemuppgiften gicks igenom på DBT:n, visade sig att en av sidorna var en övningssida, och att även det var en hemuppgift. Vilket kanske skulle kunna vara uppebart för många, men inte alls för mig. Informationen jag fått syftade enbart på att jag skulle läsa igenom sidorna, inte göra övningen.
På automatik tar jag ibland saker så konkret att jag missar det som är uppenbart.
När jag insåg att jag inte gjort denna hemuppgift rasade min trygghet samman. Mina tankar for fort fram och tillbaks, tankar som ”vad ska jag säga eller göra nu?!” ”hur kunde jag missa detta!” Tankar som att jag är misslyckad, korkad och dum.
Jag kunde känna hur hjärtat började slå, mina händer började skaka, och kunde inte hejda tårarna. När turen kom till mig, vad jag arbetat med låste det sig för mig. Som många gånger under min barndom, då dissociationer inte varit ovanligt beteendemönster.
Förändringarnar, inte tillräckligt tydlig information, att kunna se mellan raderna. Tillsammans med perceptionsstörningar är den del av Asperger problematiken som kan orsaka svåra eller känslostarka situationer i min vardag.
Trots att jag låste mig (slutar lyssna, stirrar, deltar inte) kunde jag bryta det tillslut (tack och lov för musiken finns till hjälp). Jag kunde delta resten av tiden, och kunde reda ut de starka känslorna med lite hjälp.

Efter en lång dag är jag äntligen hemma, psykisk trött, men ändå i harmoni, som saker och ting ordnade upp sig.
Trots att, som exemplet beskriver, det kan vara riktigt svårt att leva med olika diagnoser. Så finns det något jag uppskattar i alla. Jag är målinriktad (redan som sjuttonåring hade jag min första utställning), har lätt att se detaljer (vilket är en förmåga jag uppskattar hos mig själv) och rutinbunden som jag är, får jag även mycket gjort.
Men detta trodde jag aldrig att jag skulle säga, att jag även gillar en liten del av min Emotionellt instabila personlighetstörning. Detta kanske är upprörande eller konstigt att höra om man själv har samma problematik. Men faktum är, att jag tycker om att ha lätt till att faktiskt känna.
Jag kan nu även se en nytta till att känna sorg, ilska och skam. För alla känslor vill säga en något. Att ge uttryck för sorg är en konst i sig, men det har varit mycket hjälpsamt.
Ärligt talat, jag är lite häpen över hur långt jag har kommit.