Affischen

Man blir lite glad och stolt när en affisch med den föreläsningen som jag ska delta i finns dit nålad på en tavla med information på psykiatrin.

Annonser

Min hypnotisör

För att göra en lång och märklig historia kort, eller kortare åtminstone, kommer jag främst fokusera på själva hypnosen. En hint är att det hände, mot all förmodan på en tatuering och piercing studio.

Hur skulle jag beskriva att befinna sig i hypnos? Tyngdlös, svävande? Det är svårt att sätta ord på det.

Jag kände mig fri. Det fanns ingen stress, ingen oro eller ångest. Jag hade minst fyra personer omkring mig som pratade högljutt. Men jag hörde ingenting. Bara förnimmande mig svaga röster på avstånd.
Jag var djupt avslappnad, och jag kände ingen smärta. Vilket var lustigt eftersom jag precis gjort två hål i vardera öra. Men samtidigt, medan jag befann mig i trance, var jag medveten om vart jag var, britsen jag satt på.
Min kropps ställning, och hur min kropp kändes. Mina sinnen blev skärpta, samtidigt som de var diffusa. Det var väldigt behagligt. Efteråt log jag, ett helt bekymmersfritt leende. Jag tror att jag aldrig gjort det i hela mitt liv.

Under denna höst och vinter som varit, har jag mått väldigt dåligt. En trötthet, både fysisk och psykisk. Jag har tappat fokus, och drivkraften har varit låg. Varför fortsätta att andas, när allting som jag vill och önskar, verkar vara så långt bort? Apatin jag upplevt under flera månaders tid är väldigt olikt mig.
Jag brukar vanligtvis vara en driven människa, med specifika mål framför mig, som jag för det mesta lyckas uppfylla. Men under en lång tid har jag inte haft den viljekraften. Och jag har saknat den.

En vändpunkt kan komma när man minst anar det. I detta fall när en piercare började knacka på mitt bröst, gjorde upprepande strykningar över mina armar och ansiktet. Jag vet att jag kunde ha sagt nej, sluta.
Men det var avslappnade, och alla spänningar släppte sakta i min kropp.
Den här piercaren var mycket speciell, med oanade talanger. Han berättade att hans andra jobb, det ”riktiga” var regressionsterapi och hypnos inom terapeutiskt syfte.
Ja, han var ett proffs. Både med nålar, och förmågan att känna av människor. Kanske han såg att jag behövde detta, när mina händer skakade, när han såg min spända och hopsjunkna kropp.

Tro det eller ej, men detta är en av mina bästa upplevelser i mitt liv. Och jag gråter när jag skriver detta, men av tacksamhet, inte sorg. För att han påminde mig om vad som är viktigt i mitt liv, att ensamhet inte alltid innebär sorg och smärta. Att ensamhet kan vara att läsa en bra bok för sig själv.

Så tack till min anonyma piercare, för du påminde mig om att vara här och nu, är bland det bästa som finns. Jag ska lära mig mer om hypnos, har jag bestämt mig för.

Självskadefri i över 3 år!

Jag kan knappt tro det, men jag har varit självskadefri i över tre år nu. När mitt självskadebeetende var som värst, sved min armar när jag duschade, bultade och ömmade så fort jag rörde mina armar. Men det värsta var skammen, för varje gång jag skadade mig själv visste jag om konsekvenserna. Förutom de fysiska var jag medveten om beroendet, och jag visste så väl att mina handlingar bara skulle göra min ångest värre. Men ändå så fortsatte jag. Tills den punkten då jag var så arg på mig själv, mådde illa över att jag utsatte min familj för oro, och trots min medvetenhet fortsatte jag utsätta mina närstående och mig själv för detta.

Jag blev inte självskadefri på en dag eller två, jag fick återfall. I början varje vecka, som blev till månader, halvår och år. Jag vet fortfarande att jag kan få återfall, trots att det var så länge sedan jag skadade mig själv. När man väl låtit hjärnan lära sig att skada sig själv är en belöning, finns det alltid en risk för återfall. Men aldrig har den känslan känts så avlägsen.

En större föreläsning på G!

Igår tog jag mod till mig och skrev till Ostgota Care, som håller i utbildningar och föreläsningar om bland annat neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Jag skrev att jag gärna föreläser om det finns intresse för det, och det verkar det finnas! Nästa vecka hör de av sig igen, för att bestämma en tid att ses och prata vidare.

Det känns väldigt spännande, men också läskigt. Innan har jag bara föreläst inför mindre grupper, och om det blir så att vi går vidare i samarbetet kommer det definitivt bli inför en större publik. Men jag klarar det, för den värsta scenskräcken (eller förväntan) släpper efter någon minut.

Så idag har jag börjat gå igenom mitt material igen, lagt till nya punkter och skrivit ut kopior. Så idag har jag haft fullt upp!

Harmoni och lugn

image

Ordet bra eller väldigt främmande för mig, och något som jag sällan använder. Men denna dag har faktiskt varit riktigt bra. Även fast det har varit en del på schemat, och inte bara trevliga saker, så har jag ändå varit harmonisk och lugn.
Dagen började med ett tandläkarbesök (som tillhör de icke roliga sakerna), men som gick över min förväntan. Inga hål, och min tandläkare hade bara två synpunkter.
Resten av dagen har jag arbetat hårt med min självbiografi, och nu har jag nästan bara sista delen kvar att redigera, vilket känns helt underbart!
Känner mig även längtansfull då jag har en del planerat i december. Bland annat Black Christmas och bio med ena syrran.
Ikväll har jag bara tagit det lugnt, och ska snart se på skräckfilm. Återhämta och fylla på med inspiration.

Skrivandet av självbiografin och annat smått och gott

Den senaste tiden har jag inte riktigt haft någon ro till att skriva på bloggen. Skrivandet av självbiografin och musiken har tagit mycket av min tid. Jag har kommit en bra bit i den andra delen av min bok. Det går minst sagt framåt. Vissa delar har varit svåra att ta sig igenom. Inte att jag reagerar känslomässigt på innehållet, utan det är snarare komplicerade delar som kräver en del tanke innan jag formulerar något. Jag skriver fortfarande nästan varje dag, och varvar det med sångträning i cirka en timme.

Jag har flera gånger tänkt att jag ska skriva på bloggen, men det har inte blivit av fören nu.
Psykiskt är det stabilt, och jag upplever inte längre att det är jobbigt att
DBT-gruppen har slut för min del. Det är faktiskt skönt att ha haft lugna onsdagar, efter två års DBT-grupp.

Annars har jag ägnat en del tid åt film. Jag har även haft en period, nästan besatthet av Millennium-serien. Både böcker, film och de två tecknade serieböckerna. Karaktären Lisbeth Salander har minst sagt en beroendeframkallande effekt. Och hur galet snyggt är inte introt till den amerikanska filmversionen The Girl with the Dragon Tatto?

I början av augusti ska jag tatuera mig . Det kommer behövas två sittningar. Det är en stor tatuering som kommer täcka nästan hela min vänstra underarm. Min ena syrra ska följa med sällskap. Längtar!

Tillfredsställd och stabil

Efter en månads uppehåll på grund av en spricka i foten, har jag tillslut, och äntligen kunnat jogga! Jag har verkligen saknat det.

Känner mig även tillfredsställd och stabil.
Det har varit en av de bättre dagarna jag haft på länge. Med de orden avslutar jag denna dag, och hoppas att morgondagen börjar vid som denna dag slutat.