Wow! Jag skriver på min uppföljare

Nu känner jag att det är dags igen, att låta orden flöda fritt. Därför har jag bestämt mig för att skriva en ny bok. En samlingsutgåva. Där en utökad
version av min debut ”Min spegelbil” kommer finnas med. Därefter kommer fortsättningen, men också en lyriksamling. Som jag så länge velat ge ut.
Så 3 böcker i 1 blir mitt nästa projekt, som jag är sjukt taggad för.
Jag har en good feeling, det kommer bli riktigt, riktigt bra.

Annonser

Föreläsning!!

Den 7/11 kommer jag att föreläsa på Norrköpings stadsbibliotek mellan 18.00-19.00! Det är fri éntre. Men begränsat antal platser, så passa på att boka plats via denna länk så ingen annan tar din stol: https://www.nsb.norrkoping.se/web/norrkoping/program
Bläddra till sida 14 och fyll i formuläret.

Tävling: Jag lottar ut ett signerat exemplar av min självbiografi!

front copyNu lottar jag ett ett signerat exemplar av min självbiografi. Nedan följer instruktioner om du vill delta i tävlingen:

För 1 lott: Kommentera detta inlägg och skriv jag är med  eller liknande

För 2 lotter: Följ steg 1. Men du behöver också dela
detta blogginlägg på Facebook. Glöm inte att skicka länken i kommentarsfältet.

För 3 lotter: Följ steg 1. Men du behöver också skriva ett inlägg på din blogg, eller nämna mig i ett annat inlägg där du länkar till detta blogginlägg. Glöm inte att skicka länken i kommentarsfältet. Du får givetvis följa steg 2 också om du vill. Men man kan som max ha 3 röster.

Tävlingen avslutas den 29/5-2018. Jag hör då av mig till vinnaren!

LYCKA TILL!

Nu i samarbete med Ostgota Care!

Efter ett lyckat och berikande möte med Agneta fråm Ostgota Care igår, så känner jag mig taggad och kreativ. Personkemin stämde, vi hade samma mål och delade många åsikter.

Det blir inte bara en föreläsning, utan flera, och jag håller redan på att förenkla materialet, väljer ut bilder för projektor och skriver på en låt med tre enkla verser som handlar om Aspergers syndrom. Jag har en känsla av att detta kommer bli riktigt bra. Första föreläsningen kommer äga rum under denna höst.

Kanske en föreläsning på G?

Imorgon ska jag äntligen träffa Agneta från Ostgota Care! Det var ett bra tag sedan jag skrev om det, men det blev tyvärr uppskjutet.
Men snart är det alltså dags! Jag känner mig inte särskilt nervös, men lär nog göra det på imorgon.
för det mesta känner jag mig taggad och redo. Jag har ju också ”levt” med min självbiografi ett bra tag, så jag känner mig trygg i den, och vad jag vill förmedla.
Jag längtar verkligen efter att komma igång med föreläsningar igen, och hoppas att detta är en start på vägen.
Detta blir också en ny utmaning för mig, eftersom jag aldrig föreläst tillsammans med någon innan.
Men eftersom jag verkligen brinner för det, så vet jag att jag kommer klara av det. Vem vet, det kanske till och med är en häftig upplevelse? Sen vet jag att det inte bara är jag som brinner för det, att berätta, dela och påverka. Som jag förstått brinner Agneta minst lika mycket för det!

Ett väldigt fint brev!

På jobbet idag väntade en av mina finaste presenter någonsin, eller för att vara mer exakt, ett av de finaste brev jag någonsin fått. En person som läst min bok hade lämnat ett brev åt mig, där hen berömde min självbiografi som hen läst! När jag öppnade brevet blev jag varm inombords, och det hen skrivit har gjort min dag värdefull! Tack!

Detta är vad jag gillar mest med att vara konstnär, i detta fall ordkonstnär. När jag vet att jag har lyckats beröra, spelar statistiken ingen roll. Att jag lyckas beröra ett fåtal personer, betyder mycket mer för mig än om jag har flera hundra läsare. 

Kråkan och gravitationen

Det var väldigt länge sen jag skrev, jag vet. Men det har hänt så mycket, både positivt och mindre positivt, som gjort att bloggen har hamnat i glömska igen. Jag har så svårt att skriva kontinuerligt, delvis beror det på att jag tappar inspiration lätt, och har svårt att komma igång. Detta är ganska ovanligt för att vara mig. Som kreativitet är en sån viktig del av mitt liv. Men jag antar att man hamnar i olika situationer i livet, och att man också förändras.

I ett av mina föregående blogginlägg skrev jag om mina kommande föreläsningar, och en av dem är äntligen avklarad. Det känns både skönt, men också lite ledsamt. Eftersom jag tyckte att det var fantastiskt roligt att berätta om min bok och om mitt liv inför en publik. Jag fick också positiv respons vilket gör mig glad och varm inombords ännu. Jag bjöd på mig själv, var spontan och beskrev känslor på ett sätt som gjorde att publiken kunde förstå hur det kan vara att leva med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa. Jag använde också visuella exempel för att beskriva känslorna på ett mer konkret sätt.

En jobbig och ledsam sak som har hänt är att en nära släkting till mig har gått bort, vilket har drabbat mig, min familj och släkt hårt. Det har inte varit lätt, och det är svårt fortfarande. De känns extra jobbigt eftersom jag har haft så många positiva minnen med min släkting, och det känns som jag har förlorat en viktig del av min barndom. Det har varit väldigt svårt att vara på jobbet, att upprätthålla mina vardagliga rutiner, och att möta människor i min omgivning. Det är svårt att delta i samtal, att skratta och le, eftersom det känns så tomt inuti mig. Helst av allt vill jag lägga mig ner och aldrig resa mig igen. Men jag vet att det är viktigt att fortsätta, det är så mycket jag vill göra i mitt liv.

Jag tänker avsluta detta inlägg med att avslöja att jag i onsdags tatuerade mig, min sjätte tatuering; en kråka med en cirkel röd bakgrund, samt en text på handleden där det står Accept med ett rött kryss bredvid, en påminnelse om att acceptera det som inte kan förändras. Kråkan är också en symbol från min självbiografi. Ni som har läst den vet att jag i sista kapitlet beskriver en kråka som ‘bredde ut sina majestätiska vingar, och lät gravitationen leda dennes väg’. Meningen är en poetisk iakttagelse av att släppa taget, att leva. Att flyga fritt, men det är även en antydan till att välja en egen väg. Tatueringen är även ett minne av min bortgångna släkting. Hon kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Jag kommer lägga upp bilder på tatueringen sedan, när den läkt.
Just nu ser min arm inte särskilt smickrande ut, den är svullen, och färgen har inte börjat lossna än. Men jag är supernöjd, det är en sak som är säker! Den blev så mycket bättre än vad jag väntat mig.