Tacksamhet

Jag hos min fästmös föräldrar, och kelar där med en av mina favorit katter, Tuffsan heter hon. Jag är fortfarande ovan över hur ”vuxen” jag ser ut.

Många år har gått sedan jag hade knall rosa hår, många år har gått sedan jag bodde på träningsboendet Odlargränd, där jag mådde som sämst, men där jag också mått som bäst. Närmare 7 år har gått sedan dess. 7 år med många fler erfarenheter och lyckliga minnen. Men många tårar har jag också fällt.
Jag har utmanat mig själv, bland annat har jag frilansat som föreläsare och skrivit min debut som heter Min spegelbild. En självbiografi där den röda tråden är just Odlargränd. Jag är så otroligt tacksam för att jag lärt känna så många fantastiska människor genom alla dessa år. Speciellt den personal som alltid ställde upp på Odlargränd. Tack och åter igen tack! Vad vore jag varit utan er…

För lite mer än 9 månader fann jag min andra hälft, den människa jag vill leva med åren ut. Vill leva med av resten av mitt liv. Snart ska vi bli sambos.
Jag trodde aldrig att denna dag skulle komma, då jag känner mig så lycklig, trots mina ständiga och jobbiga dippar. Tack för att du finns min älskade, och lyfter upp mig när det känns som all kraft rinner ur mig. Tack älskling för att du finns i mitt liv.

Annonser

Också jobbigt att flytta

Även fast jag ser fram mot flytten på lördag, är det även jobbigt. Det är rörigt i lägenheten med flyttkartonger och prylar överallt. Det finns inga gardiner uppe längre. Så lägenheten känns kal och tråkig. Jag ogillar när det är stökigt, och när lägenheten känns opersonlig och tom.

Ibland känner jag mig panikslagen. Jag är så trött, men har svårt att sova och prioritera på ett klokt sätt. När jag vaknar på nätterna börjar jag packa istället för att försöka somna om eller göra något lugnt. Jag har med andra ord börja förlora mitt omdöme, och min impulskontroll är låg. Jag har dock äntligen efter flera månaders väntan fått tid till en arbetsterapeut. Det tog många månader även fast det var en prioriterad tid. Jag är bara orolig över hur jag ska orka med allting…

Tillbaka

Det har varit skönt att ta en paus, men det är fortfarande tufft (av olika anledningar).

Igår firade jag min födelsedag i efterskott med min familj och min systers sambo. Det blev många skratt. Så nu är jag 26 år, inte för att det känns något speciellt. Känner mig redan som 30 år mentalt, fast med en väldigt barnslig humor dock.

Jag känner mig fåordig och avslutar med två nya låtar jag sjunger till, som jag blev ganska nöjd med. Ska börja med två nya, att göra en sak i taget har aldrig varit min grej.

Ännu en natt

Har jag sovit oroligt. Det är frustrerande, och egentligen behöver jag fler än 6 timmars sömn. 6 timmar är minimum. Det är bara det att dagarna blir så långa om jag vaknar vid 3-4 på morgonen. Kan som max vara uppe till 21.00. Jag är inte direkt någon kvällsmänniska.

Jag fick sova i soffan i natt, eftersom det var kvavt och för varmt i mitt sovrum (har eftermiddagssol). Det var för varmt även fast jag har fläkt.
Min katt, Dallas kände sig förnärmad eftersom soffan alltid har varit hans sovplats. Sen har jag lyckats att bita sönder min bettskena också, vilket tur jag har, verkligen… Förhoppningsvis sover jag bättre kommande natt.

Då tiden står still – Om att leva med psykisk ohälsa

När jag var fjorton år minns jag hur jag satt på en stol och tittade ut genom fönstret, väntade på att posten skulle komma. Den enda gången jag gick ut var för att posta brev till mina brevvänner. Jag hade förlorat mina vänner från skolan, jag var varken glad eller ledsen. Bara den där tomma känslan i bröstet, var det som återstod.

När jag var sjutton år var mina armar ärriga och ilsket röda av nya sår. Jag minns hur jag gungade fram och tillbaka på en stol. Jag var inte kontaktbar, jag grät bara tyst. Medan ångesten klöste i mig inombords. Det var en fruktansvärd känsla, och jag var rädd, så rädd.

När jag var tjugo år hade nästan alla sår läkt. Men jag var inte hel. Jag hade bott på ett träningsboendet i tre år, och jag skulle flytta därifrån. Jag minns hur dåligt jag mådde när jag bodde där. Jag minns hur jag låg på en brygga, försökte låtsats att jag inte fanns. För då fanns inte de bedövande känslorna inombords längre. Eller det var det jag försökte intala mig själv. Jag vet inte hur länge det dröjde fören personalen kom och hämtade mig. Det kändes som flera alldeles kolsvarta nätter. Om dagarna letade jag efter glasbitar på asfalten.

Men tack vare personalen på träningsboendet slutade jag till slut att leta efter glasbitar, och tomheten, ångesten i mitt bröst fylldes sakta av positiva känslor, istället för ett kompakt mörker.

Även fast jag mår bättre, så finns det fortfarande dagar då jag stirrar stint framför mig. Då jag helst av allt vill försvinna. Jag har skrivit en bok om detta, en ärlig och ytterst uppriktig självbiografi. För att bland annat berätta om att psykisk ohälsa är oerhört jobbigt att leva med. Men att saker och ting också kan förändras till det bättre.

Utvilad

Jag har under en lång tid behövt tagit sömnmedicin (tyvärr också en beroendeframkallande sådan), eftersom jag har haft så svårt att somna om. Den största anledning är nog att jag slutat med en, egentligen två mediciner (om man räknar med p-pillren). Men natten mellan söndagen och måndag har jag sovit riktigt djupt. Men på ett behagligt och avslappnat sätt. Med medicin sover jag ofta oroligt och jag känner mig dåsig och smått illamående dagen efter. Det är ju jättebra att det finns medicin som hjälper mot sömnlöshet. Inte bara för mig själv, utan också för andra. Men det är skönt att kunna sova utan medicin, att somna när man gör det, och vakna när man känner sig utvilad. Jag minns inte när jag somnade, det var som en lampa som plötsligt slocknade. Men det det kändes skönt, inte tvärtom.

Nästan som influensa

I onsdags och torsdag kände mig ungefär som köket såg ut då. Jag trappar ner en medicin, men med läkarens tillstånd denna gång. Men gud, vad hemsk de två första dagarna var. Kändes praktiskt taget som att jag hade influensa, och kunde inte sova om jag inte tog dubbel dos av mina insomningsmedicin.  Det känns mycket bättre nu, men jag har fortfarande svårt att somna in. Jag kallsvettas åtminstone inte längre. Jag tror att det värsta är över.