Framtida mål

Jag försöker alltid se till att ha mål att nå, för att jag ska kunna blicka, sträva framåt. Mina två nuvarande mål är:

1. Att föreläsa minst 4 gånger om året.

Det känns rimligt som en början, eftersom föreläsningar tar väldigt mycket av min energi, även fast det också ger energi efteråt.

2. Bli mer social

Under en lång tid, sedan hösten har jag känt mig väldigt ensam. Jag har knappast umgåtts med någon sedan dess, om man bortser från mina arbetskollegor. Men för ett par dagar sedan träffade jag en av mina närmaste vänner och hans partner, och det var så trevligt. Att äntligen kunna skratta tillsammans med någon igen.

Annonser

Då tiden står still – Om att leva med psykisk ohälsa

När jag var fjorton år minns jag hur jag satt på en stol och tittade ut genom fönstret, väntade på att posten skulle komma. Den enda gången jag gick ut var för att posta brev till mina brevvänner. Jag hade förlorat mina vänner från skolan, jag var varken glad eller ledsen. Bara den där tomma känslan i bröstet, var det som återstod.

När jag var sjutton år var mina armar ärriga och ilsket röda av nya sår. Jag minns hur jag gungade fram och tillbaka på en stol. Jag var inte kontaktbar, jag grät bara tyst. Medan ångesten klöste i mig inombords. Det var en fruktansvärd känsla, och jag var rädd, så rädd.

När jag var tjugo år hade nästan alla sår läkt. Men jag var inte hel. Jag hade bott på ett träningsboendet i tre år, och jag skulle flytta därifrån. Jag minns hur dåligt jag mådde när jag bodde där. Jag minns hur jag låg på en brygga, försökte låtsats att jag inte fanns. För då fanns inte de bedövande känslorna inombords längre. Eller det var det jag försökte intala mig själv. Jag vet inte hur länge det dröjde fören personalen kom och hämtade mig. Det kändes som flera alldeles kolsvarta nätter. Om dagarna letade jag efter glasbitar på asfalten.

Men tack vare personalen på träningsboendet slutade jag till slut att leta efter glasbitar, och tomheten, ångesten i mitt bröst fylldes sakta av positiva känslor, istället för ett kompakt mörker.

Även fast jag mår bättre, så finns det fortfarande dagar då jag stirrar stint framför mig. Då jag helst av allt vill försvinna. Jag har skrivit en bok om detta, en ärlig och ytterst uppriktig självbiografi. För att bland annat berätta om att psykisk ohälsa är oerhört jobbigt att leva med. Men att saker och ting också kan förändras till det bättre.

Självskadefri i över 3 år!

Jag kan knappt tro det, men jag har varit självskadefri i över tre år nu. När mitt självskadebeetende var som värst, sved min armar när jag duschade, bultade och ömmade så fort jag rörde mina armar. Men det värsta var skammen, för varje gång jag skadade mig själv visste jag om konsekvenserna. Förutom de fysiska var jag medveten om beroendet, och jag visste så väl att mina handlingar bara skulle göra min ångest värre. Men ändå så fortsatte jag. Tills den punkten då jag var så arg på mig själv, mådde illa över att jag utsatte min familj för oro, och trots min medvetenhet fortsatte jag utsätta mina närstående och mig själv för detta.

Jag blev inte självskadefri på en dag eller två, jag fick återfall. I början varje vecka, som blev till månader, halvår och år. Jag vet fortfarande att jag kan få återfall, trots att det var så länge sedan jag skadade mig själv. När man väl låtit hjärnan lära sig att skada sig själv är en belöning, finns det alltid en risk för återfall. Men aldrig har den känslan känts så avlägsen.

Ett inlägg om kommande föreläsningar och nya knep

Jag kanske ska börja med att säga hej och välkomna till er som läser detta, efter mitt långa uppehåll här på bloggen. Det är så mycket som händer omkring mig, och det är svårt att ägna tankar till bloggen då.

För ett tag sedan skrev jag om att jag eventuellt skulle börja ett samarbeta med Ostergota Care, och nu är samarbetet igång, eller det har det varit ganska länge faktiskt. I oktober är det premiär för föreläsningen ”Min spegelbild – En bok om en annorlunda och svår uppväxt.” Tillsammans kommer jag och Agneta Björck från Ostgota Care bland annat föreläsa om min uppväxt och bemötande.  Det ser jag verkligen fram emot!!

Det har varit ganska svårt att arbeta med materialet, då jag inte alltid känt mig inspirerad, eller varit i ”rätt” stämning, men nu har jag kommit på en idé!
Det låter kanske konstigt att jag behöver må lite dåligt när jag tränar inför föreläsningen, men det är just så det är. Eftersom jag inte pratar om mitt fanatiska liv (ironi), eller sjunger och spelar gitarr om hur bra allting känns (ironi igen), behöver jag vara i en stämning som påminner mig om hur det varit, så jag kan berätta om det jag upplevt på ett trovärdigt sätt, vilket är svårt att göra om jag känner mig harmonisk och lugn. Så vad är knepet? Jo, jag har skapat en spellista i mobilen med låtar som jag vet påverkar mig känslomässigt, som gör mig nedstämd. Samtidigt vet jag att dessa låtar kan påverka mig så pass att jag ligger i sängen, apatiskt eller gråtandes. Men eftersom jag bara lyssnar på spellistan en kort stund, och i ett syfte som jag vet behövs, ligger min nedstämdhet på en nivå som jag kan hantera, och som gör att jag hamnar i en melankolisk nedstämd som jag behöver då. Det andra knepet då? Efter jag tränat klart gör jag något lättsamt, som att lyssna på Die Antwoord eller andra band som är energiska och ger mig positiv energi. Jag spelar Tv-spel, ser på animerad barn/familjefilm eller tar en promenad. Jag är faktiskt ganska imponerad över hur jag kan styra mina känslor, ett år tillbaka i tiden skulle det varit omöjligt. Ganska coolt va?

Nu i samarbete med Ostgota Care!

Efter ett lyckat och berikande möte med Agneta fråm Ostgota Care igår, så känner jag mig taggad och kreativ. Personkemin stämde, vi hade samma mål och delade många åsikter.

Det blir inte bara en föreläsning, utan flera, och jag håller redan på att förenkla materialet, väljer ut bilder för projektor och skriver på en låt med tre enkla verser som handlar om Aspergers syndrom. Jag har en känsla av att detta kommer bli riktigt bra. Första föreläsningen kommer äga rum under denna höst.

Nyårsfrågor 2016

Höll du några av dina nyårslöften?
Nej, jag hade inga nyårslöften eftersom jag av erfarenhet vet att jag aldrig
kommer kunna uppfylla dem.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej, men jag har blivit faster igen.

Dog någon som stod dig nära?
Min farmor gick bort under hösten, en tung period var det.

Vilka ställen utomlands besökte du?
Jag gillar inte att resa.

Vilket/vilka datum från år 2016 kommer du alltid att minnas?
8/17: Dagen då jag gav ut min självbiografi.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Jag har inte skadat mig själv, men hamnat i djupare svackor och haft bältros, förkylning och feber.

Bästa köpet?
Min nya tv och Mass Effect: Andromeda som jag förbeställt.

Vad spenderade du mest pengar på?
Som vanligt, det mesta av min lön går till mina månadsutgifter. Det är inte billigt att leva.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att jag gav ut min bok.

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2016?
Helt klart Oathbreaker – 10:56 / Second Son of R.  Lyssna HÄR!

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Det har varit ett mer ledsamt år.

Vad önskar du att du gjort mer?
Utmanat mig själv.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Att jag hade skjutit upp färre saker.

Hur tillbringade du julen?
Med familjen.

Blev du kär i år?
Både ja och nej. Jag försökte att gå tillbaka till min ex flickvän,
men det fungerade tyvärr inte.

Favoritprogram på TV?
En svår fråga, eftersom mycket har varit en besvikelse i år på tv. Men jag tror att Vikings är den serie som jag uppskattat mest ändå, även fast den börjar spåra ur rejält.

Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Jag kanske blir arg på andra, men jag hatar dem inte för det.

Något du önskade dig och fick?
Ja, min bok blev utgiven och jag har föreläst igen.

Årets bästa film?
Oj, den var svår… Två filmer som jag har uppskattat är Midnight Special
och Star Trek Beyond.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Jag har saknat min inspiration och känslan av att vara stabil psykiskt.

En person som du inte hade klarat dig utan i år?
Jag skulle inte klarat mig utan min familj.

Hur skulle du beskriva din stil år 2016?
Enkelt, ledigt men med lite ”edge” i. Skjortor har blivit mitt nya favoritplagg.

Planer för 2017?
Att föreläsa och nå ut med min bok mer.

Vad ser du mest fram emot med år 2017?
Jag vet inte.

Tror du att år 2017 kommer bli bättre?
Det är för svårt att förutspå något sådant.

Har du några löften inför år 2017?
Nej, jag ska fortsätta arbeta med de färdigheter jag redan har.

Har du haft ett förhållande under 2016?
Nej.

Fick du många nya kontakter?
Nej, men jag har fått mer kontakt med gamla vänner och arbetskollegor.

En eloge till mig själv!

proud_charmander_by_kol98-d525yi2
I’m proud like Charmander

Idag har jag gjort något som har oroat mig under en viss tid, sen mitt senaste läkarmöte för att vara mer exakt. Min läkare nämnde då att jag behövde ta blodprov eftersom jag har stått på medicin under en lång tid som kan påverka mina blodfetter. Det är egentligen meningen att man ska ta blodprover med jämna mellanrum, en om året tror jag. Men eftersom ingen har sagt något till mig om det så har det gått lång tid sedan jag tagit blodprov. Och jag har bara tagit blodprov på fastande mage en gång innan, och det var under mina tidiga tonår.

Jag tog inte denna nyhet särskilt bra, då jag verkligen ogillar, nästan hatar att ta blodprov. Eftersom jag nästan svimmar, och det är ingen behaglig känsla kan jag säga.
Det är lustigt egentligen, med tanke på alla skräckfilmer jag har sett och ser, så är det ändå blodprov som gör mig riktigt skraj.

Som tur var kunde min terapeut hjälpa mig att hitta dit, och hon stannade kvar i väntrummet ända tills jag återhämtat mig, vilket hjälpte och betydde mycket för mig.

Det var en väldigt obehaglig upplevelse, som jag väntat mig. Jag mådde illa, tappade hörsel och såg vitt, men jag klarade det! Och jag svimmade bara nästan.