Då tiden står still – Om att leva med psykisk ohälsa

När jag var fjorton år minns jag hur jag satt på en stol och tittade ut genom fönstret, väntade på att posten skulle komma. Den enda gången jag gick ut var för att posta brev till mina brevvänner. Jag hade förlorat mina vänner från skolan, jag var varken glad eller ledsen. Bara den där tomma känslan i bröstet, var det som återstod.

När jag var sjutton år var mina armar ärriga och ilsket röda av nya sår. Jag minns hur jag gungade fram och tillbaka på en stol. Jag var inte kontaktbar, jag grät bara tyst. Medan ångesten klöste i mig inombords. Det var en fruktansvärd känsla, och jag var rädd, så rädd.

När jag var tjugo år hade nästan alla sår läkt. Men jag var inte hel. Jag hade bott på ett träningsboendet i tre år, och jag skulle flytta därifrån. Jag minns hur dåligt jag mådde när jag bodde där. Jag minns hur jag låg på en brygga, försökte låtsats att jag inte fanns. För då fanns inte de bedövande känslorna inombords längre. Eller det var det jag försökte intala mig själv. Jag vet inte hur länge det dröjde fören personalen kom och hämtade mig. Det kändes som flera alldeles kolsvarta nätter. Om dagarna letade jag efter glasbitar på asfalten.

Men tack vare personalen på träningsboendet slutade jag till slut att leta efter glasbitar, och tomheten, ångesten i mitt bröst fylldes sakta av positiva känslor, istället för ett kompakt mörker.

Även fast jag mår bättre, så finns det fortfarande dagar då jag stirrar stint framför mig. Då jag helst av allt vill försvinna. Jag har skrivit en bok om detta, en ärlig och ytterst uppriktig självbiografi. För att bland annat berätta om att psykisk ohälsa är oerhört jobbigt att leva med. Men att saker och ting också kan förändras till det bättre.

Annonser